När man inte längre är bäst i klassen

I grundskolan var jag en av de bästa i klassen. Jag kom in på ett gymnasium som många ville till. Där upptäckte jag något jag inte hade räknat med: alla var smarta.

Plötsligt var jag inte längre den som visste svaret först. Jag hamnade strax under mitten i klassen, och motivationen försvann.

Det har ett namn

Forskare kallar det för big-fish-little-pond-effekten. En elev med samma kunskaper får sämre självförtroende i plugget i en klass där alla är duktiga än i en vanlig klass. En sammanställning av 33 studier visar att effekten finns i många länder.

Så det var inte jag som blev dummare. Det var jämförelsen som ändrades.

Det som räddade mig

Det som höll uppe motivationen var att hjälpa andra. När en kompis inte fattade en uppgift och jag kunde förklara den, då kändes det meningsfullt igen. Och man lär sig själv mest när man förklarar.

Ångrar jag det?

Nej. Jag har gått i skolan med smarta och ambitiösa människor i tre år. Jag har sett hur de jobbar och vad de siktar på. Det tror jag att jag har nytta av länge. Men det kommer inte av sig självt. Forskningen visar typ samma sak: det spelar mindre roll vilket gymnasium du gick på än vad du gör med det du lärt dig.

Högskoleprovet jämför dig med hela landet

I en stark klass känner man sig lätt medel, för man jämför sig med de tio smartaste personerna man känner. Högskoleprovet bryr sig inte om vilken klass du gick i. Där jämförs du med alla som skriver provet, och då kan det visa sig att du är mycket bättre än du trodde.

Så om du också har tappat motivationen för att alla runt dig verkar bättre: det är inte du som är problemet. Börja med ett kort pass om dagen och se hur långt det tar dig.

/Sofia

Källor: Fang m.fl., metaanalys om big-fish-little-pond-effekten (2018)

Nästa inlägg: Och AI då? Ett fjärde skäl att plugga vidare